Libros dagbok
I min dagbok skriver jag om olika saker jag varit med om. En del väldigt viktiga, en del skriver jag bara för att det är kul att skriva. Husse har sin egen blog, där får han skriva det han tycker är viktigt.
Björnyvens (nyfödd)
Jag kommer inte ihåg så mycket av Björnyvens. Mina syskon var roliga, man kunde göra nästan vad som helst med dem. Bitas, knuffas och rulla runt tills man blev alldeles slut och bara somnade. Vi fick ofta jättegod mat och jag bara åt och åt och ibland åt jag så mycket att jag somnade mitt i maten!
Ibland kom det olika Stora och tittade på oss. De lyfte upp oss, kände på oss och sa många helt obegripliga saker. De var rätt skojiga för vi fick alltid bita i dem och deras kläder och de bara skrattade.
Vi bodde inte så värst länge tillsammans. I slutet av maj samma år kom det Stora och hämtade mina syskon, allihopa försvann genom hålet i väggen. Jag fick stanna längst av alla men lördag den 27 maj kom det några Stora och hämtade mig också. Vi gick en bit och satte oss i ett åkande rum en bit bort och i det rummet fanns det fler Stora och även en som var precis som jag! Han heter Ola och han är rätt rolig men vi får inte träffas så värst ofta.
Rummet började röra sig och jag la mig i en av de storas knä, han kallas "Husse" har jag fått lära mig. De andra stora var "Matte", "Jan" och "Jeanette". Jag har bara varit i det här rummet en enda gång (och nu har jag ett alldeles eget rum som rör sig!).
Hemma (1 mån)
Bortsett från mig, Husse och Matte bor det tre till hos oss.
Maja
"Rör-inte-min-kartong" är en rolig figur. Hon springer alldeles framför mig så jag ska börja jaga henne och när jag precis kommer fram till henne hoppar hon in i en kartong och väser och morrar och slår mig på nosen. Knepigt! Jag försöker få henne att leka men det vill hon aldrig. I början fick jag inte slicka på henne men nu brukar det gå bra. Hon kallas "Maja" av Husse och Matte.
Whiskey
"Låtsas-som-om-hunden-inte-finns" heter en som är lite större än "rör-inte-min-kartong". Han ligger oftast på bokhyllan eller soffkanten och sover eller kollar på oss andra. Ibland är han nere på golvet hos mig men jag har aldrig fått slicka på honom. Så fort jag kommer i närheten springer han sin väg. Han verkar tro att jag är farlig! Han kallas "Whiskey".
Kaninen
Och i ett alldeles eget litet rum en bit upp där jag inte riktigt ser vad som händer bor en med lika långa öron som jag men som jag inte känner så väl. Ibland lyfter Matte ner henne på golvet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag får inte sparka på henne och inte bita men slicka på henne får jag i alla fall. Hon kallas "Kaninen".
De osynliga
Men ibland hör jag att det finns andra runtomkring oss. I golvet oftast. Och i väggarna. Och på andra sidan hålet i väggen som Husse och Matte brukar försvinna genom. Husse och Matte tror jag hör lite dåligt för de är dåliga på att upptäcka dem så jag brukar hjälpa till genom att skälla men då säger de bara "tyst" till mig vilket är lite konstigt. De borde ju kolla vad som finns, det kan ju vara något farligt!
Första tiden (2 mån)
Första tiden på nya stället var väldigt jobbig. Men man måste ju kolla in allt ändå, så mycket man orkar i alla fall. Allt var nytt. Allt var skoj. Typ. Det jobbigaste av allt var nog att jag var så liten och allt annat var så stort.
Jag försökte leka med Husse och Matte på samma vis som jag lekt med mina syskon men de blev bara arga på mig. Jag bet dem i benet och de blev arga. Jag bet dem i fötterna och de blev arga. Jag bet på deras skor och de blev arga. Konstigt! Ska man inte få bita i nånting?
Matte försvinner!
Efter ett par dagar gick Matte plötsligt ifrån mig. Jag ville följa med men Husse tog mig med åt andra hållet. Jag blev alldeles förtvivlad men efter ett tag lugnade jag mig. Nåväl, istället för Matte dök en annan Stor upp. Han verkade inte heller tycka om mina lekar men han var helt okej i alla fall. Han hade ett jättestort öga ibland och då ville han att jag skulle titta på honom. När jag gjorde det blev allt vitt en kort stund och det sa klick-surr och sen sa han "duktig Libro". Hmmm........
Gräsdjungel
Ibland var de riktigt jobbiga. Vi var på en äng med så högt gräs att jag inte såg annat än himlen. Och innan jag visste ordet av var de borta! Jag hann bara bli lite orolig innan Husse ropade på mig. Jag sprang dit och blev jätteglad. Så ropade den andra Stora och jag sprang dit. Och så ropade Husse och jag sprang! Att de aldrig kunde bestämma sig...
Utpumpad
Ofta när vi varit ute blev mina ben alldeles konstiga. De ville inte röra sig alls utan bara vara stilla. Jag la mig ner men de Stora gjorde inte det utan ville fortsätta. Att aldrig deras ben blev konstiga? Nej, istället fick jag åka Husse-hiss och det var så roligt att jag ibland låtsades vara trött bara för att få se bättre runtomkring.
Jag hittar Matte
Så en kväll när jag och Husse var ute och gick hittade jag Matte igen. Både hon och Husse blev glad att jag hittat henne. Då kände jag mig jätteduktig!
Valpträff (5 mån)
När jag var 5 månader gammal hämtade Husse ett rum jag fick gå in i och när rummet stannat var vi på ett ställe där det fanns många andra precis som jag och alla verkade ha jätteroligt.
Husse och Matte kallade det "brukshundsklubb" men jag tyckte mest det såg ut som en stor lekplats där många som jag lekte med sina Stora. De for hit och dit, hoppade, kröp, satt, låg och många fick saker att äta.
Gamla bekanta
Efter en stund såg jag en del jag tyckte mig ha sett förut. Det fanns en Stor där som jag nog kommer ihåg från när jag var väldigt liten. Husse och Matte kallade den Stora för "uppfödare" och "Yvonne". Där fanns också några andra som var precis som jag, min älsklingsbror Lobo och syrran Smila, hon som inte tyckte om att leka med mig förut och tydligen inte nu heller. Lobo däremot var det full fart på. Vi tumlade runt runt i gräset medans de Stora stod och sa en massa obegripligheter. Precis när jag tyckte det var som allra mest fart ropade de på oss och vi fick inte fortsätta förän vi suttit stilla en stund.
Prat om mat
När vi sprang omkring hade jag för säkerhets skull ett öra riktat mot de Stora och jag hörde att de pratade en massa om "tjock" och "smal". De sa "smal" och pekade på Lobo och så sa de "tjock" och pekade på mig. Jag tyckte allt lite synd om Lobo, han såg bra tunn ut. Men när vi kom hem förstod jag vad de menat: Det var "smal" som var bra och nu skulle jag också bli smal. Husse och Matte gav mig så lite mat att jag var hungrig nästan hela tiden. Hittills hade jag alltid fått jättemycket men nu var det så lite att jag inte ens blev mätt. Och så har det fortsatt. Fast det kanske inte var helt dumt i alla fall, det känns lättare att springa nu så jag kan leka mycket längre. Och när vi träffades nästa gång sa de "smal" och pekade på mig! Då var förresten min andra brorsa Rex med och när de tittade på honom sa de "tjock". Stackars Rex! Men så orkade han inte springa så mycket heller. Det hela var över jättesnabbt, tror jag, och jag fick inte leka med Lobo längre. Likabra var det för jag hade blivit så fantastiskt trött.
Vi brukar åka iväg till samma ställe och träffa Lobo lite då och då. Fast ibland får vi inte leka med varanadra och det är lite tråkigt.
Tänder (6 mån)
Mina tänder har jag mycket skoj med. Syskonen var roliga att bita i och de bet mig men det gjorde inget. Husse och Matte har däremot aldrig riktigt tyckt om detta.
Ibland när jag lekt med dem har de skrikit till och så har de gått sänder och något rött runnit ut ur dem. Jag vill ju inte gärna ha sönder dem, men det är inte alltid så lätt när man är liten. Men det blir lättare och lättare att leka utan att de går sönder. Fast en del Stora tror jag faktiskt vill gå sönder. Ta den där "Lars" till exempel. Varje gång vi leker tar han i hårdare och hårdare och till slut går han sönder han också. Fast han skrattar bara.
Blod!
Men så en gång när jag var sex månader gammal och var på valpträff lekte Lobo och jag så mycket att jag tappade en massa tänder och blödde i munnen! Jag funderade inte så mycket på det för det var ju så roligt och jobbigt med leken. Men kan man tänka sig, där jag förut haft en massa löjliga valptänder växte det istället fram stora fina vita tänder så nu ser jag ut precis som mina kompisar i munnen. Och dessutom tycker Husse och Matte att det är roligare att leka nu. Konstigt, om de inte tyckte om mina tänder förut, varför tycker de om dem nu när de är så mycket större?
Spårträning (1 år)
Nu ska jag berätta om en konstig sak som händer ibland. Jag förstår inte riktigt varför vi gör det här men en sak vet jag - väldigt spännande är det!
Det börjar med att en av de Stora (nästan alltid han som kallas Husse) går in i ett rum och kommer ut med en massa olika saker:
Sen går vi in i matrummet och där plockar Husse fram hårda saker som knastrar när jag biter i dem och nåt annat gott som är starkt. Han bryter det hårda i små bitar och mitt framför nosen på mig tar han det starka goda och lägger det på det hårda. Precis när jag är säker på att min tunga ska få tag på detta försvinner det. Jag tror att han missar min mun!
Sen tar han ner en annan sak från där uppe och jag är nästan helt säker på att allt det goda hamnar där.
Sen tar han med sig allt och vi går ut. Av nån anledning har mina ben lite svårt att vara stilla nu och han går så långsamt. Vi kommer till det rullande rummet och sen svishar allt förbi där utanför.
En lång stund senare saktar saker utanför ner och blir stilla. Han går ut och plockar fram en av sakerna. Han viftar med den utanför rutan och jag försöker ta den men det går inte. Sen... Försvinner han!!! Med min sak!!! Jag tittar efter honom så länge jag kan men till slut ser jag honom inte mer och hör inte heller. Jag väntar. Och väntar.
Och så är han tillbaka... Utan saken!!! Han öppnar rummet och jag får komma ut. Jag vill springa och hämta den med en gång men något håller mig tillbaka.
Vi stannar strax och han tar fram de andra sakerna vi tog med oss. Jag får något runt kroppen och så något långt som hänger efter mig. Jag tror det är för att han ska hinna med, han springer ju så långsamt.
Nu har jag lärt mig att jag ska titta på hans tass, där han sätter den finns det alltid något av det goda.
Efter att ha ätit det goda gör jag mitt bästa för att hämta sakerna. Jag känner så väl var han har varit, det luktar jättestarkt av Husse i marken och i luften. Efter mig kommer det långa och sen Husse. Jag tror inte han luktar i marken för ibland vill han gå åt ett annat håll. Jag stannar och tittar på honom men han ska i alla fall gå åt ett annat håll. Men om jag stannar kvar ändrar han sig och så kan jag springa vidare.
Efter en stund hittar jag en av sakerna och så lite av det där goda. Jag äter upp det och springer vidare. Husse brukar springa ännu långsammare nu, undrar just om han inte vill hitta sakerna? Han känner i alla fall ingen lukt nu heller, men så är hans näsa alldeles för högt upp. Han borde göra som jag, sätta näsan i marken istället så skulle han inte behöva springa fel så ofta.
Alldeles snart hittar jag en sak till och en del av det goda. Jag vill springa ännu mer men det får jag inte. Han tar av mig saken jag fick på mig och så får jag den kortare saken på mig som vi brukar ha varje morgon och kväll.
När jag nu vill springa vidare GÅR han bara!!! Jag känner lukten i marken men han springer inte. Jag försöker och försöker men han fortsätter bara att gå. Vi kommer snart till det rullande rummet och jag får dricka vatten.
Sen hoppar jag in där bak och sover väldigt gott tills det blir ljust ute igen.
Veterinär (6 år)
En sak gör vi jätteofta nu som vi inte har gjort så ofta förut. Det är både kul men också inte så kul. Det går till så här.
Först går vi ut, inte riktigt ut utan bara så jag kan se ut. Sen går vi ner till det rullande rummet. Där får jag sitta en stund. Vi åker och stannar och så efter en stund kommer någon gående mot bilen! Jag gör mitt bästa att tala om det för de stora men så ser jag till slut att det är ju den andra stora som kom och då blir jag jätteglad!
Så fortsätter vi att åka, rätt länge.
När vi stannar går de stora ut och jag blir kvar. Så kommer en tillbaka och jag får hoppa ut.
Nu ser jag att vi är vid ett annat stort rum där det brukar vara många stora och många såna som jag. Det är trångt där och besvärligt. Jag ska sitta stilla på en sak i rummet medans alla andra är omkring och det är jättesvårt, de är ju så nära! Strax går vi vidare.
Det är jättemånga rum där! Vi går in i ett mindre rum och det blir snart vårat rum. Jag hör en massa saker i väggarna, det låter jättekonstigt.
Så rätt som det är kommer någon in i vårat rum! Hjälp! Jag tar i allt vad jag orkar men den som kommer in stannar inte! Mina stora håller i mig och efter en liten stund känns det bättre.
Men sen börjar det värsta av allt!
De ska klämma på mig, de ska sticka i mig, de ska hålla i mig. Jättelänge. Jag försöker värja mig men det går inte, till och med mina stora håller i mig. Jättehemskt! Om de ändå kunde säga vad de vill så kunde jag ju hjälpa till.
Sen blir det lugnt igen. De pratar och så får vi ett papper innan vi går ut till mitt rum igen. När jag kommer dit är jag stentrött och sover länge.
Hemma, eller inte? (7 år)
Just nu är jag lite osäker på vad som är hemma. Sista tiden har varit så konstig. Men husse, matte och de andra är på samma ställe som jag i alla fall.
Ute är det vitt ibland. Allt här hemma flyttas runt, ner i kartonger, upp ur kartonger, fram och tillbaka. Jag försöker hjälpa till lite men det går inte så bra, de blir inte alls glada.
Ibland är vi på ett annat ställe. Det är inte alls som hemma utan mycket mindre, fast mycket större också. Och inte så högt.
Enda hindret för att komma ut är en dörr, hemma är det flera dörrar och ett litet rum som åker upp och ner. Alldeles utanför dörren finns det gräs eller vitt. Det fanns en dörr till också, en lite mindre dörr. På andra sidan av den finns det också gräs eller vitt. När jag går ut där får jag inte gå så långt, då blir de arga på mig.
Första gången jag kom hit sprang jag runt lite för att kolla. Alldeles i närheten hittade jag en stor som jag aldrig sett förut. Han hälsade på mig men sen kom husse eller matte och ropade på mig och var kanske lite arga.
Nu har jag sprungit runt här så mycket att jag inte kommer ihåg så mycket annat.
De små (9 år)
Här hemma finns det jättemånga små. De här små är inte som andra små jag har träffat förut.
De flesta små jag såg förut var lite konstiga. Varje gång jag försökte hälsa på dem såg de jätterädda ut. Ja kanske inte riktigt alla men de flesta i alla fall. Och var det några stora med så tog de sina små och försökte gömma dem.
De små jag ser nu är helt annorlunda. När jag är ute kommer de springande mot mig. Jag skäller för jag blir så glad men de kommer i alla fall, de gömmer sig inte.
De brukar ha med sig pinnar. Alla har pinnar! De säger saker åt mig jag ska göra men jag vill inte, jag vill bara ha pinnarna. Och om jag inte gör något får jag pinnarna i alla fall!
Ibland när det bara är jag hemma kan jag prata med de små. En av de små sitter på andra sidan och jag hör men jag kan inte se.
Denna små heter Kubra. Vi pratar i alla fall. Vi pratar om pinnar. Jag lyssnar och kommer ihåg så mycket jag kan.
Leksaker (11,5 år)
Där jag är finns det alltid en massa roliga saker. Egentligen är det mesta roligt men vissa saker är ändå roligare än andra. Det roligaste av allt med dessa saker är att de stora också tycker att de är roliga. Så måste det vara med tanke på hur de bär sig åt.
Pinnar
Om det är den bästa leksaken vet jag inte men det jag leker mest med är i alla fall pinnar. Pinnar finns i alla storlekar, från små som försvinner i munnen till jättestora som sitter fast i marken.
Det är två saker som är roliga med pinnar.
Det första är att de flyger så långt i luften och går bra att jaga. Först ser jag att den far iväg och då vet jag åt vilket håll jag ska springa. Efter en liten stund hör jag när den landar och då kan jag svänga lite. När jag är framme är det lätt att hitta den - det är bara att lukta i marken för pinnarna luktar alltid som de stora.
Ibland händer något jag inte förstår. Jag ser att de slänger den men jag hör aldrig att den landar. Jag tar ett par skutt framåt och lyssnar så noga jag kan men hör ingenting. Så vänder jag mig om och då ser jag att pinnen är kvar hos de stora, väldigt konstigt. De skrattar och rör den fram och tillbaka. Sen försöker de igen och nu far den iväg som den ska. Jag har aldrig förstått varför pinnen stannar kvar ibland.
Det andra är att stora pinnar går att riva och slita i. Jag har flera såna pinnar på olika ställen i skogen i närheten av där jag sover. Jag vet precis var de är och när vi är i närheten springer jag dit så fort jag kan. Jag försöker ta tag i bitar som går att få loss från pinnen och så slänger jag iväg dem åt olika håll. Ibland försöker de stora också riva och slita men då blir jag lite arg, det här ska jag göra, inte de. Ibland händer det konstiga saker när jag river i en stor pinne, det kommer en liten pinne ur den! De stora hittar den lilla pinnen och så far den iväg i luften precis som de andra små pinnarna.
Kottar
På en del ställen vi går ligger det små saker jag inte kommer ihåg från det gamla hemma. Det fanns små saker där också men inte som här.
De finns i två olika storlekar, en liten och en lite större.
De som är lite större finns bara i skogen. De ligger där vi går och de stora brukar sparka på dem och då kan jag jaga dem. Ibland kan jag till och med ta dem direkt i luften och då blir de stora glada och ropar. Om jag är riktigt nära kan jag ta dem innan de far iväg och då ropar de stora också men på ett annat sätt, som om de inte tycker om det. Nånting med "inte min fot". Jag förstår inte varför de sparkar på dem om jag inte ska jaga dem?
De som är små finns i skogen också. De här brukar flyga i luften som en pinne men inte lika långt. Oftast flyger det en åt ena hållet, en åt andra hållet och en tredje åt ett tredje håll. Jag blir helt förvirrad av alla saker som flyger i luften och det enda sättet jag vet att få dem att sluta flyga är att yla rätt ut i luften.
De som är små finns också på andra ställen. Då flyger de inte i luften utan är mer som de lite större - de stora sparkar på dem så jag kan jaga dem. Jag vet var de ligger så när vi går där börjar jag leta efter dem och springer fram till dem så fort jag kan. Ibland ropar de stora mitt namn, det låter som om de inte tycker om att jag springer fram dit de ligger. Kanske beror det på snöret som sitter mellan oss, att det är för kort.
Högar
Högar gör mig fullständigt galen! När jag ser en hög och den börjar röra sig upphör allt annat att existera, jag kan inte tänka på nåt annat än högen som rör sig.
Det finns många slags högar.
Sommarhögar finns där det finns gräs. Ibland blir gräset kortare och då ligger det högar där i stället. De här högarna är inte så stora men de kan vara rätt många och ligga lite här och var.
Hösthögarna ligger oftast där det finns träd. Först är högarna gula och sen blir de bruna. Hösthögarna kan vara jättestora, så stora att jag försvinner i dem.
Vinterhögarna finns nästan överallt. De finns på så många ställen att det nästan inte är högar. Vinterhögarna är de största av alla högar, en del är så stora att jag kan springa upp på dem.
Bollbit
Ibland brukar jag hitta en sån här på marken. Det är inte speciellt ofta. Den luktar ungefär som jag, precis som om jag har haft den förut. De stora blir jättekonstiga när jag hittar en sån här. De springer efter mig och låter jättemycket. Efter en stund slutar de låta och då kan jag gå vidare med saken. När vi kommer dit jag sover lägger jag ner den på marken och då låter de igen, fast inte så mycket.
När jag sovit och ska hämta den är det jättekonstigt - den är borta!
